Som vi har längtat, jag och mudde! Imorgon är det äntligen dags. Vi ska äntligen få se Björn, Özz, Soran och Måns. Och det ska bli så himla kul. Jag kan knappt bärga mig! Vi har väntat i evigheter på den här dagen. Vi köpte biljetterna i Mars, typ. Och nu är det äntligen Oktober! :)¨

Så imorgon kommer jag att vara på tophumör, det ska ni veta. Vi kommer få skitkul Mudde! (Bara jag inte utmärker mig själv när jag skrattar igen :$) haha, det är hur pisamt som helst. Tro mig, jag vet! Jag blev uttittad av hela Oscarsteatern när vi var och kollade på Fame i Sthlm med skolan. Alla skrattade åt mig, för att jag skrattade åt nåt dom gjorde i musikalen som jag tyckte var roligt. Och som de flesta vet så har jag inte ett speciellt diskret skratt, haha. Och det fick alla andra också veta. TILL OCH MED hon som stod på scenen började småle åt mig. Då är det illa :O ^^ Haha, jag kunde ju inte sluta skratta :S Det var hemskt och roligt på samma gång.

Men imorgon kommer blir helt underbar tror jag. Hoppas jag iaf :)

Ciao

Nu sitter jag här i min ensamhet efter en felrigning. Har verkligen ingen aning om vem personen var men hon lät väldigt förvirrad.
Jag funderar på om jag ska ta bussen in till stan snart och plocka lite underbar glass i den här kylan, visst låter det härligt? Nej, precis. Det är inte härligt. Det är bara jävligt tråkigt. Men jag ska ju snart sluta i alla fall. Akta Luxemburg, för här kommer jag!

I onsdags kom vi hem igen från en tur till Åland på Cinderellakryssningen med våran härliga personal. Det var faktiskt riktigt kul, alla var glada och hade roligt. En riktigt lyckad personalfest. Visst finns det detaljer som personer helst vill glömma, men så är det ju jämt. Man är ju inte stolt över allt man gör här i livet. Vissa saker har en tendens att gå överstyr eller liknande.
Bussresan hem var lååång vill jag lova. De flesta ville sova men hölls vaken av EN enda person. Helt otroligt. Fast lite kul hade vi ändå åt honom i alla fall. Svårt att inte skratta när man fick höra "sånger" från en full person.
Nu är vi i alla fall hemma och tillbaka i arbetet igen, eller ja. Jag jobbade i alla fall igår och ska även jobba under helgen. Ska faktiskt bli lite skönt att veta att jag får in lite pengar i alla fall. 

Jag har sett lite kort från kryssnigen också. Alltid kul med bilder :) Tyvärr så vill jag inte se bilderna på mig, speciellt inte dom som är helkropp. FY FAN va hemsk jag ser ut. Jag fattar inte att man kan se ut så. Att ingen säger det till mig? Det är bara mamma, pappa och Annelie som vågar säga till mig att jag behöver gå ner i vikt. 
Jag är så trött att höra att jag inte är tjock. Jag är tjock, och jag blir inte arg om ni säger det för jag vet om det själv. Jag är okej men att höra sanningen. Det jag inte är okej med är att jag inte lyckas gå ner i vikt hur mycket jag än anstränger mig. Jag förstår inte hur i min lilla låda jag ska gå till väga. Jag måste verkligen gå ner minst 20 kg. Och jag skojar INTE! Helst skulle det vara 30 kg till och med. Men en sak i taget, jag ska börja med 20. Så får vi se hur jag mår och känner mig efter det. Och antagligen känner jag mig i toppform. För så lite har jag antagligen aldrig vägt som ungdom.  

Jag är så himla trött på det här också:

(första dagen)
Jag: - Jag borde verkligen gå ner i vikt, jag är så ful och tjock.
Kompis: - Nej, du är inte tjock! Och du är fin.

(andra dagen)
Jag: - Vet du? Jag har gått ner 3 kg :D
Kompis: - Va kul, grattis! :)

VA FAN säger jag då! Först står dom och säger, "Nej, du är inte tjock. Sluta nu, du berhöver inte alls gå ner i vikt". Sen nästa gång när jag säger att jag har lyckats gå ner lite i vikt så säger dom "Va kul, grattis". Dom säger ju emot sig själva som fan och ljuger mig rakt upp i ansiktet. Jag orkar inte med det, det är så himla jobbigt. Men jag vågar inte säga något till dom. Jag vågar inte säga att jag är trött på att dom ljuger för mig.

Jag tänker inte nämna några namn, ni får fanimig själva komma på vem av er som håller på och ljuger hela tiden. Jag tror nog att nånstans inom er så vet ni exakt vem/vilka av er jag menar. 

Jaja, nu orkar jag inte klaga mer. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli ett sånt inlägg, men är man trött  på det så kommer det ut förr eller senare. 

Så nu ska jag snart åka till jobbet.

Hejdå Sverige!