Svårt att sova inatt, kunde inte sluta fundera på vad jag skulle göra. Allt blev så krångligt. Jag vill men ändå inte. Nu har jag ju förberett mig på hur allt skulle bli med tidigare resa osv. Nu då? Det är ju inte deras fel att personen väljer att avsluta sitt avtal innan hon ens kom hit.
Jag har så himla svårt att lämna dom bara sådär, om dom inte har hittat nån innan jag far hem. Det är en helt underbar familj, utan tvekan. Barnen är så himla goa och S är grymt snäll. P är snäll också, men inte riktigt så vi pratar allt för mycket.

Det som var svårast för mig, mitt största beskymmer om jag stannar, var att jag inte kommer komma igång med USA-ansökan. Jag har till och med bokat min intervju och informationsmöte redan, och det i början av November.
Men som sagt, jag har tänkt på det, och jag har även kommit fram till ett beslut.

Hittar dom ingen ny på kort varsel, stannar jag tills slutet av November/början av December. Däremot kommer jag ändå hem en vecka i slutet av oktober/början av November för att ha mitt möte och min intervju, och självklart träffa alla.

Jag bad mamma ringa mig nyss så jag kan berätta hur allt ligger till. Nu när hon ringde sa hon att hon ringer när hon kommer hem. När vi la på, börjar tårarna rinna.
Jag var ju inställd på att komma hem nu, att äntligen komma hem och träffa alla utan att åka iväg efter en vecka igen. Svårt att höra mammas röst då, måste jag säga. Jag saknar alla så himla mycket. Dock inser man det inte förrens nåt sånt här händer. Inte för mig i alla fall.

Förlåt Honeypie! Jag kommer i alla fall hem en vecka så du och jag kan gå på mötet tillsammans, och träffas allmänt. Sen är det bara tre-fyra veckor efter det som vi ses igen! Okej?

Saknar er alla grymt mycket, men en månad till går fort :)

Puss och Kram

CiaoCiao